07:42:15 onsdag, 13 november 2019

Det finns många myter och legender knutna till Gran Canarias tidiga historia och många av de tidiga invånarna trodde att de kommit till det sjunkna Atlantis. Andra har också trott att öarna är de magiska och mystiska Lycksaliga öarna, en legend om ett lyckligt paradis från både keltisk och grekisk mytologi.

Man tror att Gran Canaria befolkades redan omkring 500 f.Kr., men det finns flera teorier om de första invånarnas ursprung. En teori som är allmänt godtagen är att Gran Canarias urbefolkning kom från Nordafrika och att de var ättlingar till berberfolk. De benämns allmänt guanches, fast den korrekta historiska termen egentligen är canarios. Guacherna levde väldigt primitivt och det vet man eftersom man endast hittat enkla redskap och vapen på ön och man vet att de flesta bodde i grottor. Man tror också att guancherna använde sig av sten och klippblock för att bygga mindre husstrukturer. Det var tillfälliga bostäder som kunde täckas med ett tak av grenar och blad. Den teknik som var mest utvecklad hos dem var deras keramik, som tillverkades utan drejskiva.

Efter romarrikets fall glömde Europa bort Kanarieöarna i ungefär 1000 år och de återupptäcktes av sjöfarare från Medelhavet under första hälften av 1300-talet, då de cirka 30 000 guancherna på ön levde ett ganska fridfullt liv. Men det kom snart att förändras eftersom italienare, portugiser och katalaner sände ut skepp till öarna för att hämta slavar och skinn. I början av 1400-talet började erövringen av öarna.

På Gran Canaria gjorde guancherna starkt motstånd mot den spanska invasionen, men 1483 erövrade Pedro de Vera ön, den person som lett de spanska styrkorna i ett erövringståg som fem år tidigare påbörjats av Juan Rejón. Många guancher dödades eller tog självmord, för att inte kapitulera under spanjorerna. De som överlevde blev tvingade att arbeta som slavar och att bli kristna och de dog med tiden ut.

Kontakterna med den Nya världen (många emigrerade till Latinamerika när de lokala näringarna inte slog), som exempelvis med Kuba som blev självständigt från Spanien 1898, ledde till krav på kanarisk självständighet. Men de flesta ville bara att övärlden skulle delas i två olika provinser (Las Palmas och Tenerife), som också skedde 1927.

Redan 1912 började öns egen lagstiftning gälla och det ledde till en mängd olika projekt för att bygga upp öns infrastruktur, till exempel flygplatsen, vattenreservoarer och öns viktigaste vägnät och man la då grunden till turistindustrin. Ytterligare ett märkesår i Kanarieöarnas historia är 1982, då öarna blev en självständig region med en egen författning.